Lyrikk (seint) på ein søndag - T

På grunn av sjukdom, har bloggen blitt nedprioritert i det siste, men eg er her altså. Og nå er det søndag (eller natt til mandag, med likevel...), og vi skal tenke på lyrikk på T.

1. Eit tablå er eit omgrep som er inspirert av biletkunsten. Eit tablå er noko som viser fram ein situasjon. I litteraturen finn vi det oftast brukt i dramatikken, som eit levande oppstilt bilete, med form som eit maleri. Vi kan også finne det i lyrikken. Nokre dikt maler eit bilete, eller eit tablå. Vis fram eit slikt dikt.

2. Tid er noko som ofte blir tematisert i diktform. For kva er tida, og korleis er forskjellen mellom den subjektive opplevinga av tida og tida som verkeleg går? Presenter eit dikt som - på eit eller anna nivå - tematiserer tida.

3. Presenter eit dikt av ein forfattar på T.

-----------

1. Eit av dei tablådikta eg synest er veldig fine, er William Carlos William sitt namnlause dikt:

So much depends
upon

a red wheel
barrow

glazed with rain
water

beside the white
chickens.

2.

Eg trur det diktet eg har lese, som seier mest om tida, er Gunnar Ekelöf sin diktsyklus En Mölna-Elegi. Heile verket er på over 60 sider, men ein liten passasje kan eg gjengi her:

Vindsus och vågstänk
Vågsus och vindstänk
Vågornas sus mot vinden
kylig mot pannan och kinden –
ensamheten och du
evigt på samma kryss:
Ett evigt då som blir nu
Ett evigt nu som nyss

3.

Eg har visst ei greie for svensk lyrikk (er det fordi svensk er særleg lyrisk, som språk?), og Tomas Tranströmer er ein av dei diktarane eg liker veldig godt. Eit velkjent, men likevel svært godt dikt er "Minnerna ser mig":

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Lyrikk på ein søndag - S

Det er søndag og søndagslyrikkutfordringa har komme fram til bokstaven s.

1. S for surrealisme, retninga som med utgangspunkt i Andrè Breton sine surrealistiske manifest søkte å nå fram til det oververkelege, ved å leggje fornufta til side. Ein av teknikkane surrealistane brukte, var automatskrift, som gjekk ut på å finne fram til måten tanken eigentleg verkar på, gjennom å skrive utan å tenke. Presenter eit dikt som er influert av surrealismen.

2. Sentrallyrikk er eit samleomgrep for lyrikk som tematiserer dei store spørsmåla, livet, døden, kjærleiken og naturen. Presenter eit sentrallyrisk dikt.

3. Og sist, men ikkje minst: Presenter eit dikt av ein diktar på S.

--------------

1. I essaya sine avviser Gunnar Ekelöf at han i det heile tatt høyrer til i nokon retning. Han tek avstand frå -ismer i det heile tatt. Det at kunstnarar liknar kvarandre, er ifølgje Ekelöf eit resultat av at dei skriv i same tid og let seg inspirere av den same tidsånda (eg finn ikkje dette essayet i skrivande stund, så eg får ikkje sitert korrekt, men det er sånn nokonlunde dette Ekelöf skriv på ein litt meir velartikulert måte). Men sjølv om Ekelöf ikkje ville blir kalla surrealist, er det vanskeleg å oversjå den surrealistiske påverkninga, som kjem til uttrykk i diktinga hans. Og i diktet "Sonatform denaturerad prosa" er den surrealistiske påverkninga kanskje mest eksplisitt:

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler
elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag
och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.
vi börjar om

krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar
vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar
kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.
vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han
hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:
det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vind-
lingar som vansinnet i luften svindel, skrik och rop: han fal-
ler han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart
i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-
jar om. jag och han hon det

vi börjar om
krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-
den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och
svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

2. Olaf Bull er ein diktar eg stadig vender tilbake til, og eg trur ikkje eg kjem på eit betre dikt som tar opp både livet, døden og kjærleiken enn "Fra mezzaninvinduet":

Samtidige i rummets bleke dage
staar jeg og hun, min slanke elskerinde.
Vi drikker med vort hjertes gjemte pulser
den samme stund, som til os begge rinder -
og stille skal vi staa og kløve lyset,
der er fra tider, da vi ikke levet,
og som vil strømme med sit skraae skjær
dybt ind i tider, da vi ikke er - - -

Og der er døde sommerdøgn i lyset,
som hælder gjennem vindvets løvguirlandre -
og denne dybe kveld vil gaa tilbage
og flyde tonløst sammen med de andre!
Naar streifed det mig sidst, det lys som blinder --
det meningsløse, rige straaleskin,
som tænder dundet paa en kvindes kinder,
der ikke aner hvorfor hun er min?

Vi staar i drømmedrysset ifra solen,
som flimrer bag den øverbøide pinje;
jeg ser din hofte gjennem blaatøiskjolen,
hvor den er endelig i form og linje.
Jeg ser paa dine solbelyste hænder
med perlefine porer i sin hud,
hvor alt er nært og fast! Hvor alting ender!
og ingenting er evighed, o Gud!

Men fjernt paa sletten ser jeg ogsaa lue
Soractes gamle bjerg og Tiburs høie,
og pinjekronen over vindvets bue
blir nu en haand, som skygger over øiet.
Og fra en anden mezzanin man spiller
- Chopin - og vakt af hvide hænder raser
i søvnløs ring hans liljebleke triller
bagt tunge, rosenfyldte romervaser.

3. Då eg var yngre var eg veldig glad i "Den fyrste songen" av Per Sivle. Det er ein vakker tekst og sjølv om vi ofte tenker at det er ein barnesang, er det ein tekst som tåler å lesast som eit dikt:

Den fyrste Song eg høyra fekk,

var Mor sin Song ved Vogga;
dei mjuke ord til Hjarta gjekk,
og kunde Graaten stogga.

Dei sulla meg so undarleg,
so stillt og mjukt te sova;
dei synte meg ein fager Veg
upp fraa vaar vesle Stova.

Den Vegen ser eg enno tidt,
naar eg fær Auga kvila;
der stend ein Engel, smiler blidt,
som berre ei kann smila.

Og naar eg sliten trøytnar av
i Strid mot alt som veilar,
eg høyrer stillt fraa Mor si Grav
den Song som all Ting heilar.

Lyrikk på ein søndag - O, mine svar

Eg blei nødt til å prioritere søvn framføre lyrikk i går kveld, men her kjem mine svar:

1. Eg vender stadig tilbake til Gunnar Ekelöf si dikting, og i "Böljesång"-passasjen i En Mölna-Elegi finn vi eit vakkert eksempel på eit diktutdrag med eit sterkt lydmalande preg, lyden av bølger og hav:

Vindsus och vågstänk

Vågsus och vindstänk

Vågornas sus och vinden

kylig mot pannan och kinden –

evigheten och du

evigt och samma kryss:

Ett evigt då som bli nu

Ett evigt nu som blir nyss

Tiden hämnad och hetsad:

Solen spetsad

På Danvikens spira

Silos och torn –

Vindsus och vågstänk

2. Eit av dei finaste dikta eg veit om, om orda, er dette namnlause diktet av Paal Brekke:

Stillheten, sier jeg

og mener dette som er mer enn ordene

alt det vi strekkes oss mot bakenfor

og gjennom ordene

De hvite skyer, høye trær med mørke

tunge kroner, speilet

i dypet av ditt øye

Og jeg strekker meg imot det

strekker fram et ord, som på

et sølvbrett, og med hvite

eller sorte hansker

Stillheten, sier jeg

og vannet kruses, alle bilder

krølles sammen

Kan du tie, mann!

Jeg kan ikke

3. Når eg skal leite etter ein diktar på O, ender eg opp med å gå etter fornamn, og eg vel Olaf Bull. Olaf Bull skriv vakre dikt om kjærleik og om forhaldet mellom flyktige augeblikk og det store ukjende. Bull er kanskje også ein av dei få verkelege modernistane vi har i vår lyrikkhistorie. Og sidan det i tillegg nærmar seg våren, har eg vald dette diktet på o:

"Foraar"

Der gives ei ude i al denne blaanende himmel
et eneste aandedrægt fra hendes bryst!
Dén luft, som engang med sine milde strømme
svulmet og sank i brystets blyge høining,
legede ømt i nakkens søde bøining,
dén bølger forgjæves henover jordens lyst -!
Se, svalerne stiger i dans, i dans de daler -
og mine tanker til hine tider gaa,
da hun var med om at kalde svalerne svaler,
og lykkelig gjerne kaldte luften blaa!

Hør, foraaret brusende henover verdens høie!
Markerne grønnes av kraft, mod hvad, mod hvad?
Spirernes jubel naar ikke hendes øie,
som ingen skal møde mer, hvor længe han leder, -
de selvsamme birke suser de deilige steder, -
der hun, deres evige charme, forundret sad -

- - -

Intet er ændret. Fjernt og saart fra fabrikker
høres der flittige slag i den enkle dag -
skjønt ikke en ting i verden er mere sikker,
end det, at hun smuldrer i muld bag kistens tag!

Men markerne grønnes, og himlene bruser og blaaner,
som vilde de bruse og blaane dig frem av din grav -
som vilde al vaarens duft gjennem gravene trænge -
duft som strømmer fra tusinde skinnende blade.
Syriner bag gjærdet langs foraarets promenadee - -
ude, langt ude glitrer dit elskede hav!
Idag var en dag for dig, du kjære deroppe,
hvor stilheden staar i tungsindige roser og trær!
Aa hvor du elskede storm i din haves toppe
og stormsvalers vingede glimt gjennem vaarens veir!

Aa om jeg kunde, kunde jeg bare glemme -
og drive mig selv til at gaa saa gal en gang
de trapper op, og spørge, om du var hjemme -
med tro paa det selv, og med glad og bevæget stemme - -
- - -
Fra frelserens gravlund toner der søndagsklang - -.

Lyrikk på ein søndag - G

Her kjem søndagens spørsmål på G - ei heil veke for seint.

1. Den tyske filosofen Hans Ulrich Gumbrecht ga i 2004 ut boka The Production of Prescence - what Meaning Cannot Convey. Her presenterer han ein kritikk av vestleg humanistisk tenking sitt einsidige fokus på avdekking av meining, og fortolking i kunsten. Han etterlyser eit større fokus på det kropplslege nærværet, det i kunstverket som vender seg mot sansane. Diktet er ei kunstform, kor nærværet er viktig, sjølv om ordet knytter det til meining.
Presenter eit dikt, kor det kroppslege nærværet (altså det som henvender seg til sansane) er tydeleg.

2. Gjendikting er ikkje forbunde med noko som er heilt enkelt. Alle stemninginane i originalspråket skal bringast med over i den nye språkdrakta. Gi eit eksempel på ei vellukka gjendikting av eit dikt.

3. Presenter eit dikt av ein diktar på G.
--------------------------------------------

1. Eit av dei dikta eg veit om, kor det Gumbrecht kaller nærværseffektene er tydelegast, er Obstfelders "Regn". Eg blir nesten våt av å lese dette diktet.

"Regn"

En er en, og to er to -
vi hopper i vand,
vi triller i sand.
Zik zak,
vi drypper på tag,
tik tak,
det regner idag.
Regn, regn, regn, regn,
øsende regn,
pøsende regn,
regn, regn, regn, regn,
deilig og vådt
deilig og råt!
En er en, og to er to -
vi hopper i vand,
vi triller i sand.
Zik zak,
vi drypper på tag,
tik tak,
det regner idag.

2. Øyvind Berg har gjendikta Paul Celan, mellom anna dette sterke diktet:

Tornekrans

Gi avkall på purpur

Natta
klinker timens hjertebank ferdig:
viserne, to spyd,
bores brennende i synet på deg.

Blodsporet mørkner og gir ingen vink.

Kvelden din,
ansiktet avslørt av sjøgang,
sank i det spredte sivet;
hærskaren beseiret av engler
slukner den med sine skritt.

I skogen
snitter vindenes kniver
ditt smakfulle bilde i ask:
skjul meg med nattvinden i dine armer.
På brystet av ask tenner jeg stjerner til avskjed.

Ikke bli. Blomstr aldri mer.

Snølykta sluknet, alt som er blottet står for seg selv....

Jeg rir i natta, jeg vender ikke om.

3. Eg klarer ikkje dy meg, frå å trekke fram Ekelöf i dag også. Denne gongen som Gunnar. I dag er det diktet "Poetik"

"Poetik"

Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt

Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna

Lyrikk på ein søndag - E

Det er søndag og det er tid for ny runde med lyrikk! Denne veka er det bokstaven E som står i sentrum for oppgåvene. Bli med, bli med!

1. Ekfrase er eit dikt som er skrive til eit anna kunstverk. Som oftast er ekfrasa skrive til billet- eller skulpturkunst, men ho kan også vere retta til andre kunstformar. Presenter eit dikt som er ei ekfrase.

2. Presenter eit dikt av ein diktar på E.

3. Sidan eg ikkje er objektiv, og sidan Gunnar Ekelöf er og blir min diktarfavoritt, vil eg dedikere den siste E-en til han. Har du lese Ekelöf og kva synest du om tekstane hans?

---------------------------

1.
"Till det omöjligas konst" er ei ekfrase av Gunnar Ekelöf, skrive til eit ikon, kor døyparen Johannes er avbilda i fleire situasjonar samtidig.

"Till det omöjligas konst"

Till det omöljigas konst
bekänner jag mig
är därav en troende
men av en tro som kallas vantro.

Jag vet:
Man bekymrar sig här om det möjliga
Låt mig då vara en obekymrad
av vad som är möjligt och omöjligt.

Så bär på ikonerna Johannes Döparen huvudet
dels på helbrägda skuldror
dels och samtidig framför sig på ett fat
Den offrade framställer sig som en offrande
Så bekänner jag mig
till det omöjligas konst
av livskänsla och av självutplåning
samtidigt.

Frå En natt i Otocac. (1961)

2.
Magli Elster er ein anna diktar eg liker godt, med namn på E. Ho har skrive mange flotte dikt, blant anna dette:

"Det umulige"
Det ene jeg ikke kan si deg
jeg skal ikke si det.
Regn, lov at du alltid vil sile ned i strie strømmer
sol, lov at du vil skinne hver time på dagen
stjerner må love å lyse døgnet igjennom
skyenes dunete flykt og vellystblyge rødme må spille over jorden
jorden selv må være nakent brun og grønneste grønn og vill av solen på sneen
trær må bære frøsne knopper og modne blomster på en og samme dag
mann og kvinne er redde barn i skogen og unge, lattermilde
og rolig fylt av en visdom som ingen har sett inn i alene -
alt i samme natt under månen eller under samme sol i lyngen
ingenting av dette er det allerminste under
mot at én er blitt glad i en annen.
Men la meg ikke slippe det over tungen
la meg ikke sende ordene ut og gjøre det virkelige usant
la meg ikke si det
at du aldri skal gå fra meg.

Frå Trikken går i engen (1952)

3.
Gunnar Ekelöf er som sagt min favoritt. Eg har lese det meste av det han har skrive, opptil fleire gonger og eg klarer ikkje bli lei av tekstane hans. Eg oppdagar stadig noko nytt, noko eg ikkje har sett før i dikta hans. Eg trur at fascinasjonen min kanskje grunnar i evna hans til å uttrykke det allmennmenneskelege, slik han sjølv seier det i diktet "Jag tror": "det som är boskap i andra är boskap också i dig" og "det som är botten i andra är botten också i dig".

For å vere på den sikre sida, limer eg inn resten av diktet her:

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Frå Färjesång. (1941).

Kva er lesing for deg?

Lyran presenterte tidlegare i dag eit sitat om kva lesing er for henne. Dette handla om at ein roman ikkje er ein allegori, men at lesing handlar om å tre inn i ei oppleving. Eg fekk assosiasjonar til to av Gunnar Ekelöf sine mange utsegn om kva diktet og kunsten er for han. I essayet "Självsyn", skriv han om kva dikting er for han:

Dikt är för mig mystik och musik. Mystik är för mig inte att spikra fast abstrusa teser, det är själva den djupa livsupplevelsen, förnimmande av det evigt undanglidande, skiftande, återkommande i allt som har med bild, ton, tanke, känsla och liv att göra. ”Ordning” finns där enda som en liknelse, en icke identisk återupprepning, och om det också står mig fritt att (av praktiska skäl så att säga) uppfatta än det ena, än det andra som ett hovudtema, vet jag att alla dessa temata i grunden är likvardiga och lika flytande och att det är själva rörelsen, dansen, som är det verkliga huvudtemat. Meningen med det hela? Ja, meningen med livet är väl bara at vi skall leva det – och uppleva det.

Frå "Självsyn" i Blandade kort (Skrifter, bind 7 s. 113).

I eit anna tekstfragment skriv han:

All konst bör vara ren sinnesnjutning. All stor konst är det. Meningen, metafysiken hör inte till konsten. En dikt betyder ingenting, dess betydelse er fullständigt oväsentlig; alla tiders surrealismer är misslyckade i den mån de presenterar känslotankar i stället för färgar och former. Allt spekulativt skall bort ur konsten till förmån för den rena lungna sinnesnjutningen. (Vilket inte utesluter att en sak som föreställer något kan vara betydligt mycket vackrare än en sak som inte föreställer något; men meningen har inte någon som helst betydelse för konstvärkets skönhet.)

(Skrifter, bind 8 s. 59).

Dette stemmer ganske godt med kva lesing er for meg.
Kva er lesing for deg?

18. desember - Gunnar Ekelöf, ein gong til

Gunnar Ekelöf fortener også ein post til i denne kalenderen, fordi han er så mangfaldig. Dette diktet problematiserer også språket, gjennom homonymet 'spjäll', (som både er det norske spjeld, som vi har i peisen men også spareribs), men her på ein svært humoristisk måte - noko som jo går igjen i diktsamlinga Strountes. Samtidig, gjennom referansene til "Jeg ser" av Obstfelder, blir dette vesle, humoristiske diktet åpna, mot ei rekke eksistensielle spørsmål. Og så tilslutt denne omskrivinga av Obstfelder: "Jag är visst kommen på fel halvklot!" (mi utheving). På denne halvkloda har vi overskot til å bry oss med desse språklege finurlegheitene. På den andre halvkloda, derimot...

Nå ser eg at eg gjer noko eg ikkje liker å gjere, eg kommenterer diktet, litt for mykje. Eg skulle eigentleg bare forklare forskjellen på 'spjäll' og 'spjäll', fordi heile diktet var ganske meiningslaust for meg, som ikkje har svensk som morsmål, ved første gjennomlesning, nettopp fordi eg ikkje skjønte ribbe-delen. Og utan denne ribba, blir ikkje diktet morsomt i det heile tatt. Då blir det bare rart.

Jag ser på detta spjäll

Jag ser på detta spjäll
Det är rutigt, absolut rutigt
Jag ser på detta andra spjäll
Det är fullkomligt randigt

Det ena är rutigt vare sig det är öppet

eller stängt

Det ger bara lite mer eller mindre luft
Det andra är randigt vare sig man ätit av

det eller ej

men mest när man ätit av det!

O vad skall jag göra med alla dessa spjäll
Vad skall jag göra med alla dessa ord
som eventuellt betyder ett och detsamma
med eller utan ränder!

Jag är visst kommen på fel halvklot!

1. desember - Gunnar Ekelöf

Det er tid for å åpne første luka i lyrikkalendaren min, og i dag har eg (sjølvsagt, vil dei som kjenner meg seie) plukka eit dikt av favorittlyrikaren min, Gunnar Ekelöf.


Eg liker "En verklighet. (drömd)" særskilt godt på grunn av den nydelege balansen mellom tung filosofi og enkle, kvardagslege observasjonar. Lytt til lydane i diktet, kjenn på luktene og kjenslene som blir presentert. For det enkle er så sterkt til stade i denne drømde verkelegheita.



En verklighet
(drömd)

Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta liv
Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit
Till sensommaren, min årstid, minns jag
Hur ångestfyllt jag förr tyckte syrsorna filade,
Tycker så inte längre.

Det är redan skumt
Och åkervägens smala rödskiftande band
Försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
Av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
Andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
Och lövskogen så rik på skiftningar
Som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen sädesfält
och på den andra sidan barrskog
och säden gul till röd och i skylarna guldbrun
och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi
Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller alla möjliga landskap
och detta liv innehåller alla möjliga liv:
Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv
Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter
också högre och högre upp, i andra sfärer
Där pågår just nu detta liv
Som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,
Och de osynligas liv, och de dödas
Ty något annat liv finns inte:
Alla lever de och skall leva
och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och det är inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt fornimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.

Tematrio - svenske favoritter

Lyran utfordrer denne veka alle nordmenn til å fortelje om sine svenske favorittar. Eg synest dette er ei flott utfordring. Vi nordmenn har godt av å sjå vekk frå vårt eige, etter denne helga. Nasjonalkjensla toppa seg allereide på vorspielet i Moskva, lenge før gatene blei fyllte av norske flagg og bunadar, pølser og is og glade barn i sola. Så nå treng vi verkeleg litt svensk drahjelp for å komme ned på landjorda igjen.

Berätta om tre norska/svenska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare.

1. Gunnar Ekelöf. Selvfølgeleg. Han er og blir min svenske favoritt. Det er vanskeleg å trekke ut ein bestemt tekst av Ekelöf, men eg vil likevel presentere han med eit dikt:

"En värld är varje människa"

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

Gunnar Ekelöf (1907-1968)
frå "Färjesång" 1941

2. August Strindberg kjem på andreplassen, med Ett Drömspel, som er ein av desse tekstane som blir større og sterkare for kvar gong eg les han. Gudedottera Agnes blir sendt til jorda for å undersøke kvifor menneska syter og klager slik. Ho reiser rundt i eit draumeliknande landskap og får sjå kvifor det er synd om menneska. Eg har endå ikkje fått anledning til å sjå ei oppsetjing av stykket, men eg liker teksten svært godt.

3. På tredjeplass blir det meir lyrikk, og eg tar meg i å lure litt på om det er den syngande klangen i det svenske språket som gjer at eg er så glad i svensk lyrikk, eller om det er ei anna grunn til at eg liker svenske lyrikarar betre enn andre lyrikarar. Saman med Ekelöf er i alle fall Karin Boye ein anna av mine favorittlyrikar. Eit av dei mest kjendte dikta hennar er diktet "Ja visst gör det ont".

"Ja visst gör det ont"

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Tematrio - Jerusalem

Det var så vidt eg ikkje gløymde at det var mandag i dag. Men heldigvis kom eg på det, og fekk med meg Lyrans tematrio.

Denne veka er det ikkje så åpenbart for meg kva eg skal svare, men etter å ha tenkt meg godt om (og lagt inn rom for ei litt vidare tolking av spørsmålet enn kva teksten strengt tatt gir rom for) har eg komt fram til eit svar.



Berätta om tre romaner som har någon koppling till Jerusalem och/eller Mellanöstern!

1. Lyran ber om romaner. Og eg kjem på ein roman som heilt åpenbart er ein roman, som har kopling til Jerusalem og Midtausten, nemleg Selma Lagerlöfs Jerusalem. Denne handlar om ei gruppe svenske bønder som reiser til Jerusalem for å leve i eit religiøst kollektiv der. Eg las boka då eg var 17, like etter at filmen hadde kome ut, så eg hugser ikkje så mange detaljar. Men eg hugsar at dette var den første Selma Lagerlöf-boka eg las, og at ho åpna augene mine for eit stort og flott forfattarskap.

Sånn i farta, trur eg Jerusalem er den einaste romanen eg kjem på at eg har lese, med handlinga lagt til Jerusalem. Eg kan sjå mot Midtausten og nevne Orhan Pamuk, men den einaste romanen eg har lese av han fortalte eg om i nobel-trioen, så eg lar han liggje. Derimot ser eg litt bort frå spørsmålet om romanar og trekker fram to andre bøker med handling lagt til Midtausten.

2. Jobs bok i Bibelen er ingen roman, men likevel ei episk forteljing som eg er svært glad i. Boka stammar frå Midtausten, og eg trur dette er den sterkaste litterære drøftinga av mennesket sine vilkår eg nokon gong har lese. Boka er bygd opp med ei rammeforteljing og ei lang rekke dialogar. I rammeforteljinga får lesaren vite at Job er ein rettferdig mann og at Gud let Satan sette han på prøve gjennom å ta frå han alt og ramme han med sjukdom. Vidare får vi lese ei rekkje dialogar mellom Job og dei tre vennene hans, kor vennene til Job forsøker å forklare kvifor han som er rettferdig må lide. Job held fast på at dette er urettferdig og at svara til vennene ikkje er gode nok. Til slutt blir Job frikjendt av Gud, eller av ei tale i stormvinden. Dei spørsmåla som blir stilde her, blir stilde igjen og igjen, i eit utal av dei verka som har blitt kanoniserte som viktige verk i verdslitteraturen. Kvifor må mennesket lide? Eg veit ikkje om det er eit spørsmål ein kan finne svar på, men Jobs bok gir i alle fall ei svært god drøfting av dette spørsmålet.

3. Diwan-trilogien av Gunnar Ekelöf er heller ingen roman, men eit episk dikt kor handlinga er lagt til Midtausten, eller Orienten. "Diwan över Fursten av Emgion" (1965), "Sagan om Fatumeh" (1966) og "Vägvisare till underjorden" (1967) utgjer tilsaman ein omfattande diktsyklus. Trilogien inneheld ei rekke poetiske høgdepunkt. Eg blir i alle fall ikkje ferdig med å lese desse dikta, igjen og igjen, slik det gjerne er med Ekelöf si dikting.

Poesiens dag

I dag er det poesiens dag, og kva passar vel betre enn å presentere sin favorittlyrikar på ein slik dag? Eg vil gjerne dedikere denne bloggposten til Gunnar Ekelöf, den svenske modernisten som debuterte i 1932 og skreiv fram til han døydde i 1968. Denne dokumentaren gir ein veldig fin introduksjon til forfattaren og hans arbeid.

Eit av dei mest kjendte dikta hans, og det diktet som gjorde at eg fekk auga opp for denne lyrikaren er diktet "Jag tror", første gong trykka i Färjesång i 1941.

Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för mänskovittring:
På en gång människa och anti- människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skal ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Eit kvardagsdikt

[blommorna sover]

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med velbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet.

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.