I år seier eg også "Äntligen!", og jubler over at svenska akademien endeleg har våga å gi sin eigen, store lyrikar, Tomas Tranströmer nobelprisen. Det er han vel unt.
Tranströmer har skrive mange flotte dikt, her er to av mine favorittar:
"Stationen"
Ett tåg har rullat in. Här står vagn efter vagn,
men inga dörrar öppnas, ingen går av eller på.
Finns några dörrar ens? Därinne vimlar det
av instängda människor som rör sig av och an.
De stirrar ut genom de orubbliga fönstren.
Och ute går en man längs tåget med en slägga.
Han slår på hjulen, det klämtar svagt. Utom just här!
Här sväller klangen ofattbart: ett åsknedslag,
en domkyrkoklockklang, en världsomseglarklang
som lyfter hela tåget och nejdens våta stenar.
Allt sjunger. Ni skal minnas det. Res vidare!
"Minnena ser mig"
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.
Birgitte Steffen Nielsen har skrive ei avhandling om Tranströmer som heiter Den grå stemme, og det er ei veldig passande overskrift for Tranströmer sitt forfattarskap. For stemmen hans er grå, i den forstand at dikta hans er jordnære og kvardagslege, det same er billetbruken. Og samtidig er Tranströmer sine dikt heilt spesielle. Han er absolutt ein diktar som fortener å bli verdsett med nobelprisen. Eg håper vi slepper å måtte forhalde oss til sure amerikanarar, som gnåler om kameraderi igjen. Eg jubler over at Svenska Akademien endeleg våger å gi prisen til ein av sine eigne, igjen.
