Dikt är för mig mystik och musik. Mystik är för mig inte att spikra fast abstrusa teser, det är själva den djupa livsupplevelsen, förnimmande av det evigt undanglidande, skiftande, återkommande i allt som har med bild, ton, tanke, känsla och liv att göra. ”Ordning” finns där enda som en liknelse, en icke identisk återupprepning, och om det också står mig fritt att (av praktiska skäl så att säga) uppfatta än det ena, än det andra som ett hovudtema, vet jag att alla dessa temata i grunden är likvardiga och lika flytande och att det är själva rörelsen, dansen, som är det verkliga huvudtemat. Meningen med det hela? Ja, meningen med livet är väl bara at vi skall leva det – och uppleva det.Frå "Självsyn" i Blandade kort (Skrifter, bind 7 s. 113).
I eit anna tekstfragment skriv han:
All konst bör vara ren sinnesnjutning. All stor konst är det. Meningen, metafysiken hör inte till konsten. En dikt betyder ingenting, dess betydelse er fullständigt oväsentlig; alla tiders surrealismer är misslyckade i den mån de presenterar känslotankar i stället för färgar och former. Allt spekulativt skall bort ur konsten till förmån för den rena lungna sinnesnjutningen. (Vilket inte utesluter att en sak som föreställer något kan vara betydligt mycket vackrare än en sak som inte föreställer något; men meningen har inte någon som helst betydelse för konstvärkets skönhet.)(Skrifter, bind 8 s. 59).
Dette stemmer ganske godt med kva lesing er for meg.
Kva er lesing for deg?
11 comments:
Jag vill gärna tänka till ett tag- men det var en mycket intressant och viktig fråga- jag återkommer!
Vad är läsning? För mig är det att resa- ut i andra och andras världar. Verklighetsflykt till viss del men också inspiration till att skapa min alldeles egen värld (och en verklig sådan). Jag läser för att lära och inspireras- det är nog en ganska god sammanfattning- för mig. Rörelse.. (som Ekelöf också säger).
Åå, jeg liker det han skriver: "Dikt är för mig mystik och musik" - jeg tror jeg slenger meg på: litteratur er musikk, en rytme, en annen verden som ikke er til å (be)gripe, og derfor så viktig. Noe av det jeg liker best med å lese, er nettopp at det er vanskelig å forklare hvorfor det er så viktig. Det bare er viktig. det gir mening. Som Ingrid sier: en reise ut i andres verdner, og samtidig inn i sin egen, seg selv.
Ååh Ekelöf i våra hjärtan!
Jo han uttrycker något som är ganska likt Azar Nafis tanke. Men jag är inte med honom hela vägen - "meningen har inte någon som helst betydelse för konstverkets skönhet" - jag tycker att det är konstlat att renodla på det sättet. Och det kan få absurda konsekvenser: Kan tex ett brutalt mord skildras som vackert? Kan vi uppleva det som vackert?
Men jag är helt med när han betonar upplevelsen, konsten liksom livet ska upplevas, levas.
Oj vad fin din blogg har blivit.
Läsning för mig är avslappning och verklighetsflykt. Det är också kunskap, glädje och njutning.
Lustigkulle: Når du spør om eit mord kan skildrast som vakkert, ser eg føre meg den scena i filmen "Kill Bill. Vol.1", kor Uma Thurman og Lucy Liu fektar med sverd i snøen. Denne mørke bakgrunnen, snøen, musikken og blodet - det er ei vakker skildring av mordet, sjølv om det samtidig som det visuelle og lydlege er vakkert er grotesk. Det er jo ikkje knytta til lesing, sidan det er ein film, men det er eit eksempel på at det grusomme også kan skildrast på ein vakker måte. Men det er noko absurd og grotesk over slike skildringer, kor det vonde blir vakkert.
Men då eg plukka ut dette sitatet, var essensen i mi lesing dette: "Meningen, metafysiken hör inte till konsten." Altså det som kan vere ein parallell til Azar Naifs tanke om at opplevinga er i fokus, ikkje tolkinga.
Jag tillhör ju dem som förespråkar upplevelse i stället för tolkning både när det gäller litteratur och mitt eget område - psykoterapi. Speciellt tydlig blev vikten av att uppleva när jag t ex läste Herta Müller.
Psykoterapi kan eg lite om, men eg har lese litt Freud. Eg har inntrykk av at tolkingsorienteringa der ofte har ein tendens til å overskugge opplevingsperspektiva, på same måte som innafor litteraturvitskapen. I mitt fag blir ofte jakta på symbol og analysene av desse så høgt prioriterte, at sjølve opplevinga druknar litt, og det er kanskje litt av det same innafor ditt fag?
I litteraturteoretisk samanheng er Hans-Ulrich Gumbrecht veldig interessant i forhald til diskusjonen omkring tolking eller oppleving.
Herta Müller har eg ikkje lese ennå, men eg har Reven var alt dengang en jeger, som eg fekk til jul.
Det jag menade är att jag har svårt att bortse från meningen (tolkningen, om man så vill) i upplevelsen. Innehållet följer ju automatiskt med, liksom. - Som Fröding uttryckte det:
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Det er jo sant. Innhaldet er der i teksten. Men eg meiner likevel at lesaropplevinga like mykje er knytta til det reint estetiske i teksten, som til innhaldet. Så eg er ikkje einig med Fröding - eg meiner at "portretterad grus" kan gi ei like sterk lesaroppleving som andre og meir "høgverdige" litterære tema.
For meg blir skillet mellom opplevelse og tolkning kunstig. De henger sammen i gjensidig avhengighet. Hvis ordene er vakre, men innholdet ikke treffer, blir leseopplevelsen mindre komplett enn hvis vakre ord gir meg nye tanker om livet og verden. Om omvendt, innholdet kan være så godt det bare vil, men hvis formen er begredelig, svekkes min opplevelse (jf. uendelige mengder med faglitteratur). Jeg leser for å fryse på ryggen og se verden med litt nye øyne. Og da trengs både estetikk og innhold.
Post a Comment