Dec 14, 2009

14. desember - Karin Boye

"Vinternatt"

Gnistrande knarrande skare hård.
Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar.
Mig fyller bister törst
till vinterrymden.

Springer du snart ej för foten upp,
djupa jordkalla vatten, värld som ibland mig isat,
du starka mörker som
min stjärna gömmer?

Då skall du hisnande hårt och rent
dränka ruttnande lögn som fordom du skonslöst gjorde.
Var är du, bittra hav
av is och sanning?

2 comments:

thauke2 said...

Hvilken slutt: 'bittra hav/av is och sanning.' Det synes for meg, ut fra det jeg kjenner til av Boyes lyrikk, som hun er usedvanlig flink med slående naturmetaforer. Jeg ble faktisk først oppmeksom på Boye ved å lese romanen 'Kallocain', i forbindelse med særoppgave i norsk på gymnaset, men jeg tror nok det er riktig å se henne først og fremst som lyriker.

Bai said...

Eg er heilt enig, angåande slutten. "du starka mörker som / min stjärna gömmer?" synest eg også er ei formulering som rommer utruleg mykje.

Eg har også lese Kallocain i samband med eit kurs i svensk litteratur, og eg må seie at lyrikken til Boye har gjort sterkare inntrykk på meg også. Likevel har eg Kris ståande i boksamlinga mi, og eg kjem nok til å lese den også.