Göran Sonnevi er nok ein spennande diktar som eg har lese alt for lite av. Dagens dikt er eit metadikt som tar opp problematiseringa av teiknet og språket si rolle, i god postmodernistisk ånd. Innimellom kan eg kjenne at eg blir litt lei av tekstar som skal dekonstruere og plukke i stykker ein kvar ytring. Og nettopp derfor liker eg dette diktet. Språket er problematisk. Teiknet er problematisk. Og likevel er det noko som blir ståande igjen i diktet, noko som er levande og som er samlande.
Det oavslutade språket
föds oavbrutet på nytt,
krossas, och föds på nytt
Serier på serier av vågor
i det vidöppna fältet
Mellan serierna
nya serier, i mellanrummen
mellan mellanrummen
Mellan tid och tid Mellan tiden
och all annan tid
Oändliga spektrum av tider!
Av rum utanför, i varandra
+
Vad är det som finns? Och
hur finns det?
Det alltmer komplexa tecknet Tecknet
uppbyggt av andra
serier av tecken
rör sig, förgrenat
över jordens yta, också ner
under jorden, och utåt
i universum Tecknets bas
förändras, förändrar
tecknet, förändras själv
av tecknet, av
sina egna delars
komplexifiering
Universum
förändras av tecknet
Tecknet på muren Kan du läsa?
Ska jag läsa det för dig?
+
Vi klyvs Våra tecken
klyvs, nerifrån och upp
Vi klyver varandra
Vi förenas
nerifrån och upp
(Det oavslutade språket -1972).
No comments:
Post a Comment